Christine Schürrer var inte psykiskt sjuk

Christine Schürrer vägrade att medverka i den rättspsykiatriska utredningen och man kunde därför inte helt klargöra hennes psykiska hälsa. Här följer en sammanfattning av det som står i det rättspsykiatriska utlåtandet.

Redan vid första mötet med undersökningsteamet klargjorde 32-åriga Christine Schürrer att hon av principiella skäl inte ville medverka i den rättspsykiatriska undersökningen. Samtidigt sa hon att hon kan tänka sig att ställa upp i en sådan undersökning om hon döms i en högre instans.

Rättspsykiatrikern gjorde bedömningen att Christine befann sig i en chockfas som kan ha kommit som en sorgereaktion. Hon verkade inte heller riktigt förstå konsekvenserna av den situation hon befann sig i. Hon gav intryck av att vara känslomässigt avstängd och hade ett undvikande beteende. Rättspsykiatrikern misstänkte att det kunde röra sig om en neuropsykiatrisk störning, personlighetsproblematik eller psykotisk bild.

Christine föddes i Tyskland och det är också där hon haft sin hemmabas fram till 2007 då hon flyttade till Sverige. Hon har en gedigen utbildningsbakgrund inkluderande akademiska studier i nordiska språk. Hon har rest, arbetat och studerat i olika länder och har ett stort internationellt nätverk.

År 2006 träffade hon en svensk man, Emma Jangestigs nuvarande sambo, och hon hoppades på en gemensam framtid med honom. Men när relationen inte längre höll reagerade Christine starkt och mådde mycket dåligt.

Christine har haft kontakt med psykiatrin sedan år 2007. Hon har vid tre tillfällen fått vård efer att hon medvetet skadadt sig själv på olika sätt. Från dessa tillfällen har det i journalanteckningar noterats att självmordsförsöken beror på att hon har mått dåligt efter en svår separation. Hon har behandlats med antidepressiva läkemedel, men hennes följsamhet i behandlingen har brustit på grund av biverkningar. Personlighetsmässiga särdrag har nämnts som möjlig förklaring till hennes psykiska problem.

Det gick inte att fastställa om Christine varit psykiskt sjuk då dåden begicks men hon hade inte fått någon psykisk vård i nära anslutning till händelserna. I förhören har hon heller inte visat uppenbara tecken på djupare depression, förvirring eller psykotiskt fungerande.

I en omvårdnadsutredning gjorde man en beskrivning av hur Christine fungerade. Hon anpassade sig smidigt i avdelningens vardag och var hela tiden mycket korrekt och vänlig mot personalen. Hon tillbringade hela sin tid på avdelningen i avskildhet på sitt rum.

Vad gäller hennes psykiska tillstånd vid den rättspsykiatriska undersökningen framkom det att hon förstod syftet med undersökningen och aktivt tog beslutet att inte medverka i den. Hon förenekade aktuella självmordstankar och visade inga tecken på förvirring eller uttalad tvångsmässighet. Hennes resonemang bedömdes som verklighetsförankrat och sammanhållet.

En psykologutredning var inte möjlig att genomföra. Det framkom att Christine gav ett korrekt och lättillgängligt intryck så länge samtalen inte rörde åtalspunkterna. Hon beskrev bland annat att hon börjat må psykiskt dåligt för flera år sedan och att det resulterat i självmordsförsök och psykiatrisk behandling inom öppenvård och på klinik. Enligt henne själv har dessa erfarenheter bidragit till att hon idag har en mer positiv syn på livet och värderar det högt.

I rättspsykiatriskt hänseende har det inte framkommit några tecken på att Christine enligt lagens mening ska ha varit allvarligt psykiskt störd. Hon visade heller inte några på djupare depression med självmordsavsikt, betydande tvångsmässighet eller sviktande förmåga till realitetsprövning. Det har inte framkommit något som tyder på att Christines psykosociala funktionsförmåga skulle ha varit allvarligt nedsatt. Undersökningen har alltså inte gett skäl att misstänka att det skulle vara fråga om en varaktig psykosjukdom så som schizofreni.