Robinson - en exposé.

I sju år var jag djupt engagerad i Robinson. Producerade bland annat rekordåret 2000. Ikväll tog jag SvD:s quiz om Robinson och fick bara åtta rätt. Tuff tävling.

Mitt bästa minne är från 1998 när Alexandra Zassi vann. Finaldagen var det väldigt lågt vatten. Vinnaren var tvungen att använda en mycket lång brygga för att kunna ta sig till land. Jag ville ha en bild av segraren som kom med båt och steg upp på bryggan. Men avståndet var för långt för att en kamera på marken skulle kunna filma det.

Så jag sa, likt Cecil B. DeMille, "bygg ett torn". Och det byggdes ett torn. Säkert fem meter högt. Därmed skulle kameran kunna fånga ilandstigningen. För att hedra mitt ursprung döptes tornet till "finska pinnen".

Som det blev regnade allting bort. När vinnaren väl var korad var det mörkt. Alla byinnevånare vi engagerat för att dansa hade tröttnat och gått hem. Ankomsten passerade obemärkt.

Men detta var Robinson. Vi jobbade ihop. "Pinnen" stod där. För att hedra min ambition klättrade en fotograf och hans flickvän upp i mitt torn på natten och älskade i det...

Heder åt dem.

Det året var min son elva år. Han var med mig på inspelningarna under en period. I år jobbade han själv för svenska Robinson som produceras av ett helt annat bolag än det jag är anställt av.

Idag ringde Expressen som ville fråga om Robinson. Jag var lite frågande eftersom det var så länge sedan jag var inblandad. "Vilken var din reaktion när du fick veta att din son var inblandad i en allvarlig incident i somras", frågade de.

Jag fattade ingenting.

Uppenbarligen hade han testat en tävling och fastnat under vatten en ganska lång tid. Paolo Roberto hoppade i och drog upp honom. Detta ska nu bli nyhet i Expressen.

Jag visste ingenting. Han har inget berättat.

Heder åt honom.

Som jag nämnde har vi finskt urprung. I det släktled min son befinner sig i kan det tyckas vara så utspätt att det inte längre märks. Tydligen inte.

Han överlevde. Och därmed fanns inget att berätta.

Påminde mig om min far. Han slogs för Finlands frihet under både Vinterkrig och Fortsättningskrig. Och pratade aldrig om det.

Redan som liten förstod jag jag att de som verkligen varit med, de som såg krigets mest brutala ansikte, de snackade inte om det.

Det finns en replik i en svensk roman, jag kommer inte ihåg vilken, där en svenskfrivillig belv tillfrågad om hur det var på Karelska Näset där ryssarna satte in allt.

Mannen i fråga låg och sov på sin tågbrits. Han vände sig om och sa "det var hett", vände tillbaka och somnade om.

Där har lattemorsorna en del att lära.

Och Henrik Arnstad.