Anhörighelgen i Sandhamn

Jag skrev för en tid sedan att jag var på väg till ett seminarium i Sandhamn, arrangerat av Riksorganisatione för Anhöriga till Våldsdödade, RAV.

Armin T undrar i en kommentar vad de anhöriga tyckte om mediebevakningen. Vilket nautrligtvis är en bra fråga som jag borde bloggat om.

Det var 27 personer med på seminariet. Alla var familj till personer som mördats. Bland dem fanns några av de mest uppmärksammade fallen de senaste åren.

Alla, utom en, var överraskande positiva. De kände att media stod på deras sidna.

Endast en person var starkt kritisk till hur pressen behandlat det fall som drabbat just denne. 

Men alla var också mycket irriterade över faktafel. Detaljer som vi utomstående kan tycka oväsentliga, men som för dessa männsikor var viktiga. Till exempel att ett offer varit på fest, fast det inte var sant. Eller att någon annan varit berusad vilket inte stämde.

Men, som sagt, i huvudsak positiva kommentarer.

Det pågår ju en debatt inom svensk (fin-)media om att journalister inte ska intervjua människor som drabbats av en traumatisk händelse. Som att få en familjemedlem mördad. Tanken är att dessa männsikor befinner sig under stress och inte kan fatta rationella beslut.

Mitt möte med RAV visade tydligt hur fel detta resonemang är. Dessa männsikor gav en helt annan bild av sina mediakontakter än de som förmedlas av journalister som förmodligen aldrig träffat ett brottsoffer i hela sitt liv.