TV8 igår.

Jag såg intervjun med fd överåklagare Christer van der Kwast igår på Adaktusson på TV8. Det är han som drev rättegångarna mot Thomas Quick och igår var första gången som han kommenterade den senaste tidens utveckling i fallet.

Det var intressant men inte särskilt upplysande. Det blev allmänna frågor om rågångar mellan psykiatriker och utredare, om domstolars bevisprövning och advokaters roll.

Quickfallet låter sig inte diskuteras i allmänna termer. Det är på detaljnivå som märkligheterna hittas. Hur utredare styr Quicks vittnesmål, hur minnesexperter övertolkar, hur motstridigheter i förhör mörkas.

Huvudkritiken är ju att den bild som presenterats i domstol är tillrättalagd. Anpassad för att klara beviströskeln. Så felen måste sökas i utredningarna mer än i åtalen.

Det framgår tydligt i Hannes Råstams dokumentär. Och lika tydligt i de dokumentärer Efterlyst gjorde med Leif GW flera år tidigare.

Intressantast igår var Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet. Som kommentar på hela Quickaffären ansåg hon att rättegångar ska hållas i domstol och inte i pressen. En typisk juristklyscha när kritiken blir för jobbig.

Visst kan vi göra så Anne. Aldrig ifrågasätta domstolarna.

Då hade vi heller inte fått veta något om dem som dömts oskyldiga. I god juridisk ordning.

Keith Cederholm, Joy Rahman, och alla de som släppts ur fängelserna efter att journalister engagerat sig.

Och nu Quick och DaCosta-ärendena.

Justitiekanslern skrev för ett par år sedan en rapport om oskyldigt dömda. Vilket väckte ramaskri bland landets jurister. "Skulle vi göra fel!?"

Det är en yrkeskår med mycket ömma tår.