Hasse Aros blogg
Senaste nytt
Brottssverige
Här kan du se övervakningsfilmer från ditt län.
Sverige
Vi har ju ett samarbete med Kent, som tillägnat sin låt Hjärta alla de som försvunnit i Sverige. Men också Efterlyst. Har just hört deras låt Sverige som av en Facebookgrupp föreslagits som ny nationalsång.
Själv har jag ett ganska komplicerat förhållande till Sverige. Jag är född här. Pratar bättre svenska än många som har generationers rötter i detta land. Och ser hyfsat svensk ut.
Men aldrig känt mig som en del av gemenskapen. Inte för att jag inte ville. Gosse, ville jag! Hela min barndom gick ut på att få bli Svensk. Men fick alltid veta att jag inte var det. Spelade ingen roll hur jag såg ut, eller hur bra jag behärskade språket. Alla visste. Att jag hade finska föräldrar. Att jag faktiskt inte tillhörde den exklusiva skara som kunde kalla sig svensk.
När man är liten är detta ett problem. För det spelar ingen roll hur gruppen ser ut. Man vill vara med. Man förnekar sin egen tillhörighet bara för att få tillträde till den gemenskap alla andra tillhörde. Men det fick man inte.
Från ungefär 20 års ålder sket jag i det. Jag upptäckte min egen identitet som visade sig vara stark nog. Jag tillhör ett folk som fan inte backar. Ett folk som prövades och stod pall.
Och sen kom alla andra. Juggarna, turkarna och folk från ännu längre ifrån. Och plötsligt var man så gott som accepterad. Man såg ju alla fall nästan likadan ut som dom finaste. Svenskarna.
Men då uppfann de nya begrepp. "Tredje generationens invandrare", till exempel. En benämning påhittad av dem som vill vara mest fördomsfria. Men i förlägningen inte fattade någonting. I hur många generationer måste man vara född här för att räknas? Tre räcker tydligen inte. Kanske fyra? Eller fem? I väldigt många andra länder räcker det men en.
Idag är jag jag. Och det är gott nog. Så, ärligt talat. Välj vilken nationalsång ni vill. Vi är många som inte bryr oss.
Kommentarer
Förr var man betydligt mer
Förr var man betydligt mer ogin mot "utbölingar" än idag. Jag blev mobbad som barn en del, bara för att jag kom från ett annat landskap. Jag tror att det är likadant i alla länder i hela världen och har alltid varit så i alla tider.
Nuförtiden är det i alla fall bättre på det sättet att det är betydligt större acceptans.
Jag har dock ingen som helst acceptans för kulturellt betingad kriminalitet som brukar framkomma i "efterlyst", eller systematiserat oacceptabelt beteende.
Alla måste foga sig till det nya landets normer, eller så kan de dra åt helvetet.
Känner igen mig lite i det du skriver...
Känner igen mig lite i det du skriver. Jag är inte född här. Kommer från Balkan, och för mig var det på liknande sätt. Ville inte känna mig som "han där" utan ville vara med alla. När jag tänker tillbaka på min högstadietid så var jag nog en av tre personer med utländsk härkomst. I en klass på cirka 25 personer kände jag mig som "den där" fast jag alltid fick vara med. Det var bara en känsla som satte sig där.
Idag är jag 20 år gammal och majoriteten av vännerna är svenskar. De jag mest umgås med är svenskar.
Varför har det blivit så?
Jag har absolut ingenting emot människor av utländsk härkomst.
Tror det handlat om trivseln under högstadiet. Förut då jag umgicks i kretsarna där det var många invandrare, så trivdes jag inte till hundra procent. Jag gillade inte beteendet från vissa, trivdes helt enkelt inte. Kände mig inte "hemma" där - fast jag borde. Först under gymnasietiden började jag umgås mer och mer med enbart svenskar.
Då jag träffar nya människor kan jag ibland höra:
- Är inte du svensk?
Beror säkert på att jag pratar flytande och ja, har utvecklats såpass mycket språkmässigt. Men själv tycker jag inte att jag "ser svensk ut". Men har hört någon säga att jag beter mig som en svensk.
Hur beter sig en svensk? Vad är det för påstående, tänker på innebörden....
Vidare har jag hört frågan om hur det är att komma från ett annat land "när så många utlänningar är med i Efterlyst". En fråga som har dykt upp då jag hamnat i diskussion om programmet. Jag känner mig inte alls träffad utan känner mer att det är synd att man väljer att vinkla något på ett sådant sätt.
Och jag vet du och Leif för inte så länge sedan pratade om detta då sms:en skulle tas upp i programmet.
Mina föräldrar kunde ibland påminna mig om att inte glömma mina rötter och var jag kom ifrån. Givetvis glömmer jag inte. Jag reser till mitt hemland varje år. Just för att påminnas.
Tänker ibland på hur långt jag själv kommit i min personliga utveckling/utbildningsmässigt, mina mål och hur långt jag kommit idag. Jag har världens möjligheter framför mig. Har tagit vara på mina chanser. Jämför mig då med vissa av de jag valde att inte umgås med. Människor som hamnat på fel spår. Och då kan jag undra:
Var gick det snett för dem och hur lyckades jag nå hit?
Aningen envis och målmedveten. Det är mitt recept. / A.
Bra text!
Bra text, intressant att läsa. Lite läskigt kanske, att den påminner så starkt om Lasermannens uppväxt. Du valde en bättre väg.
Skriv ny kommentar