KRISTIAN skulle ha varit hedersgasten, all heder till honom

Mina allra, mest underbara vanner,

Detta jordelivet ar sa skort, sa omtaligt, det kan slackas ut pa en sekund, och kan pa ett brutalt och obarmhärtigt satt plötsligt upphora. - men pa andra sidan finns det verkliga livet, dar finns paradiset. Jag kunde inte lata bli att borja min predikan inför Kristian fran Sugarplum Fairy som jag hade privilegiet att fa traffa efter Jenny Stromstedts premiarprogram for kanal fyra.

Jag sitter och gar igenom mina foton fran Sverigeresan och jag fastnar vid fotot da jag nastan klamrar mig fast vid denna fina individ som maste med öppna ogon ga doden till motes vid sa unga ar. Alla utkastningar fran hotell, pengar, karriär  och ris fran Jan Guillou syns mindre betydelsefullt nar doden lurar som en tjuv om natten. - Det FINNS ett liv efter doden, livet fortsätter, du behöver inte vara radd, ja det var sådana ord som jag sa till Kristian da vi mottes backstage. Jag sa nagot liknande aven under sandningen men blev avbruten (jag har inte sett om programmet, men ska gora det). Guillou sa nagot elakt om att Kristian inte platsade i ett underhållningsprogram - varför inte? Att ge Jenny Stromstedt den typen av kritik pa hennes premiarsandning var allt annat an snallt men hon dribblade bort de elaka kommentarerna pa ett galant satt och fortsatte att framhäva att Guillou var hedersgasten. KRISTIAN skulle ha varit hedersgasten, all heder till honom som kan medverka i tv och prata om sin svara sjukdom.

Britta Svensson skriver i sin kronika for Expressen att jag ar hennes hjältinna for att jag kunde sta emot frumobbningen av mig under sista programmet av Svenska Hollywoodfruar. Det var oerhört genorost och fint av henne att skriva det och det varmer sa i hjärtat att någon sa namnkunnig person inom journalistkaren uttrycker sig pa det viset. Det varmer aven mitt hjärta att se hur manga av er, kara vanner och icke vanner som helt klart har noll tolerans mot mobbningen. Att sta upp mot mobbarna ar val inte alla som klarar av darav "hjältinna titeln"  men att sta upp emot DODEN maste vara klart varre. Jag har alltid föraktat fegheten hos manniskor, mobbare ar fega manniskor, speciellt gangmobbare. Jag har ingen förståelse for den typen av aktivitet, att gora sig märkvärdig och fa njutning av att trycka ned och vara elak mot en annan manniska. Fy sa vedervärdigt och sa lagt!

Min hjalte ar och kommer alltid att vara min far - Nils Erik (Nisse) som dog vid 78 ars-alder i benmargs cancer. Pappa var sa modig, sa oradd och stark och han kampade in i det allra sista. Min far hade aldrig varit en speciellt religiös man men sista aret ville han bara att jag skulle lasa ut bibeln for honom. Det var det basta hans visste och det ar jag otroligt glad for. Och jag laste, ibland med tararna rinnande da jag framförde texten "Aven om jag vandrar i dodsskuggans dal fruktar jag inget…"  Min alskade far ar och forbliver min hajlte!

Nar vi checkade ut ur Strand hotell dar vi verkligen hade fatt den roda mattan utrullad tog Erika och jag taget till Katrineholm dar tva representanter for Katrineholms Kuriren motte oss med filmkameran i hogsta hugg pa perrongen. Vi blev saledes hemskjutsade till Hogsjo av journalisten och fotografen och det kändes underbart, men lite underligt att komma hem med mamma kvar i Amerika. Lagenheten sag sig lik ut och vi filmades och fotades och intervjuades i vanlig ordning. Nasta dag hann vi att ga i skogen (min favoritsysselsattning nar jag ar hemma, se skogsbilden) och det var sa vackert med alla färgsprakande lov pa traden. Erika sag fram emot att traffa sin kompis Mammie (se bilden) vars fostermamma sedan skjutsade oss till en hyrbil i Katrineholm. Efter endast 24 timmar i Hogsjo korde jag sålunda hyrbilen tillbaka till lagenheten i Norrkoping dar jag tog ut resten av prylarna och satte dem pa vinden. Jag fick hjälp av en underbar ny Fb van, Susanne,  som nästan kanns som en syster och som gjorde sig besväret att resa med sin dotter och brorson anda fran Malmo for att traffa oss.

Tv4 stod nu for kalaset och min medverkan i Jenny Stromstedts premiär program gav annu en löpsedel (se löpsedeln) följande morgon som var resdagen tillbaka till Los Angeles. Vilken otrolig resa vi hade haft, den mest minnesvärda någonsin...

Och med dessa ord sager jag godnatt pa den har sidan jordklotet, tills vi ses/hors igen sa onskar jag er ALLT GOTT.

De allra varmaste halsningar,
Gunilla