TIO AR SEDAN 9-11

Karaste vanner;

Forst och framst vill jag borja med att tacka er underbara manniskor som gett mig sa mycket berom pa Facebook, pa min blogg och pa andra sociala media. Jag alskar er alla, ni gor mig sa overvaldigande glad. 

Jag efterlyser ocksa ANETTE, jag har aldrig hort av Anette sedan hon skrev sa vackert till mig och sa att JAG FORGYLLER HENNES SISTA TID och att hon snart maste lamna sina alskade barn. Anette, kara du om du laser det har sa kontakta mig pa gillaswede@aol.com. Mitt erbjudande star fast, jag skulle sa garna villja skicka en flygbiljett till dig sa att du kan fa se Kalifornien och jag kommer att se till att du far det riktigt bra under ditt besok har hos mig. Lova att du kontaktar mig! Jag vet ju inte ens vad du heter i efternamn eller om vi ar vanner pa Facebook. Jag undersoker varje Anette jag har som van och undrar om det ar DU.

Idag nar ni laser detta ar det den 11 september... den odesdigra, hemska dagen.  Jag var i New York City den 11 september for tio ar sedan. Det var samma ar som jag blev gravid med Erika, narmare bestamt runt Thanksgiving. Jag har bott i min lagenhet pa Manhattan sedan 1989 och jag befann mig just dar nar det obeskrivligt forfarliga intraffade. Jag lag faktiskt och sov. Jag vaknade och tittade ut genom ett av mina sovrumsfonster och jag minns att gatorna var alldeles folktomma. Det var likt en spokstad med ett tjockt, hotfullt svart rokmoln som fyllde luften. Under alla dygnets timmar ser man annars alltid bilar och aven sma manniskor fran 36 vaningen dar vi bor. Nu var det folktomt och min mobiltelefon fungerade inte heller. Allting verkade overkligt och jag hade ingen aning om vad som hade intraffat. Min hemtelefon ringde daremot inom kort, det var Anders, en god van fran Stockholm som jag inte hade pratat med pa over ett ar.

- Ar du okey, Gunilla?

- Varfor fragar du det? Undrade jag forvanat.

- Sjalvmords piloter har flugit in i the World Trade Center, de har RASAT och Pentagon brinner... Jag trodde inte mina oron, fruktan var total. Sedan foljde ett par hemska dygn, da allt verkade overkligt, inget fungerade, allt hade stannat. Angesten var overvaldigande. Vad blir nasta katastrof, blir det var tur, hur har vart forsvar styrkts, kan vi lita pa var sakerhet?...

Folk satt tatt intill varandra pa barer och i restauranger och tittade pa tv nyheterna, alla sokte narhet, ingen ville vara ensam. Det var vidrigt att se tornen rasa pa tv och de stackars anhoriga som sprang och letade efter de saknade eller rester av de doda. Raddningsarbetet var imponerande, men skadan var oaterkallelig.

Jag har blivit kontaktat av Nyheter 24 som har med nagot av vad jag har skrivit nu och pa fragan om hur den har upplevelsen har paverkat mig som person kan jag bara svara - jag blev gravid nagra manader efter 9-11 och istallet for doden och tankar kring doden sa blev fodelsen av ett nytt liv det som fyllde hela mitt jag. Jag var lyckligare an vad jag nagonsin varit i hela mitt liv. Min drom hade gatt i uppfyllelse, drommen om ett barn. Sedan dess har jag levt for min dotter Erika, mitt helt otroligt vackra och begavade lilla barn. Jag vet att varje dag ar ett mirakel, en gava av Gud och att vi maste leva i nuet och leva livet som om det vore den sista dagen, vi har inte blivit lovade en morgondag. Det ar dessa oskyldiga offer som miste livet idag for tio ar sedan den 9-11 bevis pa. Jag tror starkt pa att leva varje dag som om den vore den sista, samtidigt som jag tror pa att leva varje dag med overtygelsen om att livet varar for evigt och kan inte blasas ut likt ett forgangligt ljus, livet fortsatter efter doden. Jag tror pa Jesus som varldens fralsare och hans lofte om ett liv i samvaro med honom. Det har jordelivet ar egentligen bara en borjan till det verkliga aventyret. Det sa min mamma till min far nar han lag for doden. (Min pappa hade aldrig varit en speciellt troende man, han trodde, men aldrig sa intensivt som min mamma, men sista aret han levde ville han bara hora mig lasa ur Bibeln, det gav honom otrolig trost och han trodde verkligen). Jag glommer aldrig min mammas rost da hon sa till pappa.

- Nu, Nisse, sa hon, nu borjar det, nu borjar det verkliga aventyret. Och han sag pa henne forundrad och han trodde.

Och med de orden vill jag avsluta for idag, kara vanner.

Tills vi ses i rutan igen sa onskar jag er allt gott, God Bless you all.

De allra vanligaste halsningar,

Gunilla